Jag är inte säker på att alla ni som läser bloggen har helt koll på vår “hästhistoria”. När vi började rida, när vi fick egen häst och så vidare. Jag tänkte dra den historien i detta inlägget!

När jag var 4 år gammal så var jag galen i hästar, trots att jag inte ens hade ridit då. Jag önskade att mina leksakshästar en dag kunde växa sig till full storlek så att jag kunde rida på dem, haha. Det skulle dröja hela 5 år innan jag(och Emma) fick börja rida på ridskola. Emma däremot var inte särskilt intresserad av hästar. Hon hakade på en prova på-ridning på ridskolan bara för att jag skulle dit. Då blev hon dock fast direkt, så det krävdes inte många timmar i stallet för att även Emma skulle bli hästtokig. Som tur var så startades en ny nybörjargrupp ganska snart efter vår prova på-ridning, så vi började så fort vi kunde på ridskolan.

Till en början var både jag och Emma väldigt rädda. Rädda, men glada över att rida. Skräckblandad förtjusning. Pappa var snäll och hjälpte oss att göra i ordning hästarna inför alla ridlektioner och hjälpte oss sedan upp i sadeln. Jag minns känslan när man stod där på medellinjen innan man skulle börja skritta fram. Det kändes som evigheternas evighet, och i just de stunderna var jag rädd minns jag. Glad över att jag fortsatte, för efter ett tag kom modet och då var det bara roligt att rida.

Även pappa började rida något år efter oss, i en vuxen nybörjargrupp. Pappa hade ridit någon enstaka gång som ung men aldrig riktigt fastnat. Det blev det ändring på när vi började rida, roligt nog.

Efter ytterligare ett år skaffade vi vår första egna häst, Bohun. En otroligt snäll, brun valack på 161 cm i mankhöjd. Vi hade bara ridit i två år jag och Emma, men eftersom vi skulle ha hästen uppstallad på ridskola med kunniga runtomkring och hade en hästintresserad pappa så kändes det ändå bra. Vi kunde inte särskilt mycket, men vi ville lära oss massor. Vi köpte Bohun, som jag knappt fick fram i trav på provridningen. Provridningen skedde för övrigt på en snötäckt åker en novemberdag år 2004. Bohun, eller Bosse som vi kallade honom, lärde oss så himla mycket. Både jag, Emma och pappa fortsatte att rida lektion och turades om att ha Bosse på lektionerna. Ibland red vi såklart också ridskolehästarna. Det var en perfekt kombination, för då fick vi rida alla möjliga hästar samtidigt som vi hade vår egen.

Vi hade Bosse i nästan 3 år, men han ville tyvärr inte hoppa på tävling, så därför sålde vi honom. Den första och enda häst vi sålt, haha. Rätt sjukt med tanke på att vi ägt hästar i 15 år nu. Hur som helst, vi sålde honom till en mamma och dotter som sedan sålde honom till ett ridgymnasium. Vet att han var omtyckt där. Så roligt!

När vi sålt Bosse så letade vi ny häst så snart vi kunde. Det var då vi hittade Tage, och ja, resten vet ni väl egentligen om. I alla fall bitvis. Så glad över allt Bosse lärde oss. Snällare förstahäst kunde vi nog egentligen inte fått <3

Jag och Bosse på vår första och sista tävling.

Så, det hela började med lilla Anna som drömde sig bort hemma i villan i Vara, och såhär 22 år senare sitter jag och Emma med fyra egna hästar på egen gård och livnär oss på hästar i olika former. Det hade nog aldrig lilla Anna kunnat föreställa sig 🙂

/ Anna

1 Kommentar

  1. Lina den 23 dec 2019 19:26 kl 19:26

    Sista meningen berörde mig på något sätt. Fick mig att tänka på lilla hästtokiga mig, hur ovärdeligt glad hon skulle vara om hon visste var jag var nu. Och ändå är jag själv inte nöjd. Detta fick mig verkligen att tänka till och uppskatta det man har och dit man kommit, för det kunde lilla jag endast drömma om!

Kommentera