Skip to content

Från ångest till glädje

Vet ni vad? Det slog mig här om dagen att jag faktiskt gått från att känna ångest inför varje ridpass på Focus till att längta efter att få rida honom. Den dagen är alltså kommen!! Även om jag vet att några bakslag till säkert väntar, så känner jag mig så mycket tryggare i oss nu.

Jag minns inte exakt när det var, men jag vet att vi hade en rejäl dipp i början av året. Det hade gått lite 50/50 på hösten/vintern och sen blev det inget bra alls. Det var också i den vevan som jag och Focus började träna för Anna i parelli/NH/mental träning(Anna använder sig av allt möjligt och inte enbart en metod). Just den tiden var faktiskt inget roligt alls. Han var rädd för allt och inget, kastade sig handlöst om i paddocken när han blev skraj för något, småstegrade emellanåt och jag grät under så många ridpass. Jag vet att jag till och med tänkte att jag skulle sälja honom, för att jag inte orkade längre. Jag orkade inte med besvikelsen, rädslan över att inte veta vad han skulle göra här näst och jag orkade inte med alla tårar.

Nu har vi haft det väldigt bra i säkert en månad, och som jag skrev tidigare så är jag medveten om att vi har en bra period just nu och att det fortfarande kommer komma dippar, men jag är inte rädd och osäker längre. Jag känner en trygghet i att jag vet varför han beter sig på olika sätt och vad jag behöver göra för att få honom trygg. För just trygghet är egentligen den grejen som allt handlar om. Enkelt kan tyckas, men det är lååångt ifrån enkelt.

Jag känner mig så glad och lycklig över att vi kan vara ute och galoppera i skogen(inte bara under nedsittning där jag sitter rädd i varje galoppsprång…), vi kan hoppa och dessutom helt utan konstigheter och för tillfället försöker vi lära oss galoppombyten tillsammans. Förutom detta så kan vi också springa i hela paddocken! Bara en sådan sak. Hans comfort zone var liksom halva paddocken förut, mot stallet.

Focus och jag i februari i år.

Jag må ha velat ge upp en himla massa gånger, och tänkt tanken på att sälja många gånger också, men jag är alldeles för envis för att ge upp. Även när tårarna runnit så har jag tänkt att “det SKA fan gå!”. Han är en fantastisk kille som lär mig så jäkla mycket, och som typ vält omkull hela min världsbild när det kommer till hästars beteenden och personligheter. Tack för det Focus! Det kommer jag vara dig evigt tacksam för ♥ Jag ser så fram emot vår fortsatta utveckling, och vårt jobb mot framtida mål.

/ Anna

8 Kommentarer

  1. Anna den 18 okt 2019 11:54 kl 11:54

    <3

    • Systrarna Elfstrand den 21 okt 2019 13:37 kl 13:37

      ♥♥



  2. Emma den 18 okt 2019 14:19 kl 14:19

    Vad härligt! Du har säkert lärt dig jättemycket genom alla svårigheter du haft med Focus. Tycker din ridning har utvecklats jättemycket sen du skaffade honom. Men ja, förstår verkligen känslan av att bara vilja ge upp. Jag sålde min häst till slut för det blev inte roligt att åka till stallet när varje ridpass var en kamp och jag hade ingen tränare jag trivdes med i närheten. Nu bor han på ett turridningsstall där han trivs jättebra och där ägaren är duktig på att träna hästen från marken/NH, så det löste sig bra ändå 🙂 Nästa häst skaffar jag när jag flyttat och då blir det en lugnare variant 😀

    • Systrarna Elfstrand den 21 okt 2019 13:36 kl 13:36

      Ja, jag har verkligen det! Tack snälla 😀
      Förstår verkligen din känsla, och har man dessutom ingen tränare som kan stötta och peppa och hjälpa en så blir det såklart ännu jobbigare. Hade jag inte haft mina tränare hade jag säkerligen inte pallat. Att “ge upp” är ju inget dåligt det heller. Vad roligt att han hamnat så bra! 🙂 Roligt med ny häst också! 😀



  3. anonym den 18 okt 2019 21:03 kl 21:03

    Ni är så inspirerande<3

    • Systrarna Elfstrand den 21 okt 2019 13:34 kl 13:34

      Åh, tack! ♥



  4. Erika den 19 okt 2019 08:10 kl 08:10

    Det är bra att du inte gett upp utan kämpat på och tagit rätt hjälp 😊👍
    Han är så fin!

    • Systrarna Elfstrand den 21 okt 2019 13:34 kl 13:34

      Tack! 🙂



Kommentera





Scroll To Top