Skip to content

Tyckt och tänkt om ridsporten

Intressant att titta på

Igårkväll satt jag och varvade Netflix med 4-årsfinalen i Breeders Trophy på Equisport. Charlotte Dujardin red de 11 4-åringarna som gått till final, och det var väldigt intressant och lärorikt att se! Många kanske tänker att bara för att en världsryttare sitter upp på en häst så kommer den automatiskt gå helt perfekt, men så är det såklart inte. Det var många av hästarna som hon fick kommunikationsproblem med, och det bevisar verkligen hur viktigt det är med just kommunikationen och att lära känna sin häst så den förstår dina hjälper. Igår blev det framför allt endel svårigheter i galoppfattningarna, och när det kom till att styra hästarna. Inte så förvånande kanske, eftersom nog många ryttare rider på olika sätt där 🙂

Också intressant att få höra hennes kommentarer samtidigt som hon red. När jag själv i soffan tänkte att “galoppen såg bättre ut i det varvet” så kommenterar hon det ett par sekunder senare. Ett bra sätt att träna upp sitt eget öga och se hur bra koll du har.

Jag blev för övrigt helt kär i Kane, som fick bäst poäng i klassen igår (hela 97,5%!). Alltså.. wow! Det är nu jag önskar att jag hade ett dressyrsto som kunde bära hans föl 😉 Helt magisk häst som inte verkar ha några negativa sidor. Så otroligt balanserad, välriden och vacker! Kan verkligen förstå varför Charlotte blev så förtjust i honom.

Något som jag funderade över igår var dock bedömningen, då främst av ridbarheten. Vissa hästar som det såg trevligt och okomplicerat ut med fick betydligt lägre betyg på ridbarheten än andra hästar som stretade jättemycket, var superspända, inte ville ta ett stöd på bettet, eller knappt ens gick att svänga. Jag funderar på vad som bedömdes där exakt, eftersom ridbarhet för mig är en häst som gör jobbet okomplicerat, villigt och i det här fallet också är väl framme för sin ålder.

Min drömhäst Kane. Bild från Lövstas hemsida.

Var det något av er läsare som kikade på finalen?

/ Emma

Unpopular Opinions – Emma

För ett tag sedan skrev Anna ett inlägg om hennes Unpopular Opinions, och jag tänkte göra detsamma, fast med mina 🙂 Tycker sådant är roligt att läsa! Först och främst kan jag ju börja med att säga att jag håller med Anna i alla hennes åsikter, lika som vi är 😉

Gamla människor är oförskämda. Nu kanske jag låter som en hemsk människa, men jag har svårt för gamla människor! Min uppfattning är att gamla människor tror att alla ska anpassa sig efter dem, de kan inte läsa av andra personer, de tror att alla är intresserade av att höra vad de har att säga, och de har ingen respekt för köer. Mitt ogillande för äldre personer blir inte direkt bättre av att vi brukar träna under den tiden på dygnet som pensionärerna hänger på gymmet, haha… Mansplaining från äldre män (som vi såklart inte bett om), tanter som börjar prata med dig trots att du har i hörlurar (och uppenbarligen inte vill prata med någon då), tanter som står och stirrar på dig i en evighet medan du tränar i en viss maskin som de vill ha… Listan kan fortsätta!

Personer som har fått barn blir tråkiga. De allra flesta kvinnor jag känner som har fått barn har också blivit ungefär 10 gånger tråkigare efter detta. Nu pratar jag inte om att de är tråkiga för att de inte kan hänga med ut eller hitta på grejer lika ofta som förut. Nej, jag pratar om det faktum att så många verkar förlora exakt alla andra intressen efter att de har fått barn. Det enda deras liv går ut på är att vara mammor, och att prata om sina barn/sitt mammaliv. För mig (och många andra) finns det inget mer ointressant att lyssna på. Som tur är finns det vissa undantag, bland annat en av mina bästa vänner som verkligen inte stämmer in på det jag har beskrivit här 😉

Det mesta som är fejk är fult. Anna beskrev i sitt inlägg hur svårt hon har för löshår, och det håller jag med om. Jag tycker dessutom att det mesta “fejkade” du gör med ditt utseende också gör dig mindre vacker, och jag föredrar helt klart den naturliga skönheten, vars ideal tyvärr har försvunnit de senaste åren. Fyllda läppar? Nej tack. Stora naturliga läppar är snyggt (liksom små läppar), men det syns med en gång så fort ett par läppar består av fillers, och jag tycker bara det ser obekvämt ut. Botox gör att du ser obehaglig ut, och när det kommer till fransförlängning har jag (helt seriöst) bara sett en person som har passat i det. Jag tycker att tjocka/långa fejkfransar ser ofräscht och obekvämt ut (i synnerhet när de börjar lossna), och dessutom ser det konstigt ut att vara helt osminkad i övrigt och sen bara ha ett par gigantiska fransar. Jag har också svårt för extremt mycket smink, och tycker att alla är vackrast utan extrem contour osv. Ja, listan på kosmetiska, och även kirurgiska, fejk-saker jag ogillar kan fortsätta länge. Kanske en något lustig åsikt att ha eftersom jag själv är galen i smink och dessutom färgar mitt hår och har tatueringar, men jag tycker det är skillnad på fejk och fejk, haha.

Blått är en överskattad färg. Ifall du frågar alla människor i hela världen vilken som är deras favoritfärg så tror jag att nästan hälften skulle svara blå på den frågan. Själv håller jag verkligen inte med, utan tycker att blå är en ganska tråkig färg. Jag äger inte ett enda icke-hästigt plagg som är blått (förutom jeans) och jag tvivlar på att jag någonsin kommer göra det. Ni som följer oss vet nog redan vilken som är min favoritfärg, som aldrig är tråkig enligt mig 😉

Annars hittar ni svaret i den här bilden…

Det var några stycken unpopular opinions med en lite längre beskrivning istället. Hoppas ni tyckte det var lite kul att läsa, och få lära känna den pessimistiska sidan av mig bättre 😉

/ Emmqa

Hur mycket ska hästarna egentligen tävla?

Ett ämne som kanske alltid är aktuellt är det här om hur mycket varje häst ska tävlas. Självklart är varje enskild häst också en enskild individ med olika mentalitet, ork och styrka, men visst finns det en gräns för de allihopa.

Jag och Emma har aldrig tävlat sådär dundermycket med tävlingar varje helg, så för vår del behöver vi kanske inte tänka efter så mycket. Eftersom vi tävlar för att vi tycker det är roligt så blir det max varannan helg i snitt, och självklart längre pauser där emellan. Hade vi varit iväg på meeting hade vi kanske fått tänka till lite mer, dock. Vi har aldrig varit iväg på meeting, så det sitter inte lika mycket “i ryggmärgen” som vanliga endagars tävlingar. Det blir ju en liten annan grej på meeting för hästarna. Dels ska det övernattas på annan plats än hemma, komma in i andra rutiner, inte gå i hage på flera dagar och så vidare. Oavsett om jag hade startat ett dressyrmeeting eller hoppmeeting så tror jag att jag hade valt en klass om dagen, om det vore tredagars till exempel. Tvådagars hade jag kunnat rida två klasser första dagen och sen en klass andra dagen. Det tror jag hade blivit ganska lagom för mig och de hästar vi har.

När det väl kommer till kritan så är det ju faktiskt för vår egen skull som vi tävlar, och inte hästens. Antingen för att vi själva tycker det är roligt, för att hästen ska komma ut och tävla för att kunna säljas för en högre summa eller för att tjäna pengar på det. Självklart finns det hästar som älskar att tävla, men just därför måste vi som människor tänka efter hur mycket vi tävlar varje häst, så att inte glädjen i det slocknar. Jag tror faktiskt att det är viktigare än all träning i världen. Personligen tycker jag att det är superroligt att tävla, och tycker det är viktigt för min motivation och utvecklings skull, men jag vet att alla hästar i vårt stall hade klarat sig fint utan tävlingar. Det märks såklart att de tycker det är roligt, men de tycker det är lika roligt att springa fort i skogen eller hoppa hemma.

Varför sitter jag och babblar om det här nu, tänker kanske ni. Jo, jag tycker alltid det är ett aktuellt ämne att ta upp. Nu är det inte som att jag sitter och stirrar mig blint på startlistor och ser namn som poppar upp där för jämnan, utan jag vet att just detta ämne är ganska omtalat. Jag har sett att bland annat Ponnymamman har pratat om det, och jag kan tänka mig att många tävlar mer än vad de egentligen behöver. Hästarna kanske därför inte får den återhämtningen de behöver, vilket i sin tur kan leda till både skador och sänkt motivation/glädje till arbetet.

På tävling med Boppis -17.

Hur mycket/ofta tävlar ni med era hästar?

/ Anna

Korta tyglar och mycket stöd

Som ni säkert vet så finns det många saker jag inte förstår mig på i dressyren som sport. En konkret sådan sak som jag verkligen har uppmärksammat den senaste tiden är att många ryttare rider med så extremt korta tyglar. Jag förstår inte riktigt syftet med detta.

Min uppfattning är att ju kortare tyglar du rider med, desto spändare blir du i axlarna (vilket resulterar att du inte får tillbaks dem och istället rundar bröstryggen), du får en hårdare hand, svårare att räta upp dig (så din tyngdpunkt hamnar längre fram = mer belastning på frambenen), får oftast ett hårdare stöd i handen osv. Jag själv har alltid gillat att rida med lite längre tyglar. Både eftersom jag av naturen har svårt för att få tillbaks mina axlar, men också för att jag vill ha ett lätt stöd till hästens mun. I hoppningen blir det såklart lite kortare tyglar eftersom jag mestadels står i lätt sits där, men vid ren dressyrridning tycker jag det är trevligt att rida med lite längre tygel. Det räcker ju gott och väl att ha såpass kort tygel att du kan hålla den sträckt, samt framför dig i en bra vinkel, vilket får anpassas beroende på hästens form.

När vi var på Falsterbo senast så kikade vi lite på dressyren, och av alla ekipage vi såg så var det en ryttare som stack ut: Lina Dolk. Varför? Hon red med längre tygel än de andra, och det gjorde genast att det såg mer harmoniskt ut. Hästen såg nöjd och avslappnad ut, gick i en trevlig form, såg ut att ha ett lagom stöd till bettet (dvs den gapade inte eller såg missnöjd ut på något sätt), och Linas sits såg mer avslappnad ut än de andras. Väldigt inspirerande att se!

Många gånger tycker jag att det kan se ut som om ryttare “bär omkring” på sina hästar, eftersom de rider med korta tyglar och har så mycket stöd i hästens mun. Mestadels när ryttare rider på vanligt tränsbett, eftersom det inte riktigt funkar att ta det “hårda stödet” på kandar då det är så skarpt. Jag tycker det är konstigt att detta många gånger premieras i dressyren (tillsammans med flera andra grejer jag inte förstår mig på), som i grund och botten egentligen handlar om att hästen ska kunna bära sig själv. Det var intressant att se Steffis och Carls clinic i höstas, när Steffi fick prova Carls dressyrhäst. Hon blev förvånad över hur stark hästen var, jämfört med de hopphästar hon brukar rida. Kanske är det så generellt, att dressyrryttare har mer stöd i handen än hoppryttare? Det ser i alla fall ut så, och jag kan inte förstå anledningen till det.

Det här tycker jag är en bekväm tygellängd vid dressyrridning. Jag kan hålla mitt överliv upprätt, får en fin linje från armbågen ner till bettet, med ett lätt stöd i handen.

Hur korta tyglar gillar ni att rida med, och hur mycket stöd i handen vill ni ha?

/ Emma

Att vara en god ledare

Vi fick en så intressant fråga under våra söndagsfrågor som jag väljer att ta upp i ett eget inlägg 🙂

Många säger att det är viktigt att vara tydlig mot hästen och visa vem som bestämmer och vara tuff. Det hade varit intressant att höra era reflektioner kring det då begreppet innebär allt från konsekvent handlande till piskrapp.

Vi tänker såhär: Det är stor skillnad på ledarskap och ledarskap. Jag tror att de flesta som har varit anställda har varit med om olika typer av chefer. De som med sitt ledarskap peppar dig i ditt arbete samtidigt som hen är en trygg och god ledare, och så finns det de chefer som utnyttjar sin makt genom att trycka ner sina anställda och får dem att känna sig mindre värda.

Precis så tror vi också att det känns för hästarna, beroende på hur deras människor agerar. Vissa människor får hästarna att må dåligt, så de bara agerar utifrån tvång, och en rädsla av att få våld emot sig. Andra människor är tydliga och vänliga i sitt ledarskap, så hästen utifrån det kan förstå hur den ska agera i olika situationer.

Jag tror att många tolkar “ledare” som ett negativt ord inom hästvärlden, just eftersom det låter så “bestämt och auktoritärt”. Något som vi har lärt oss av att träna mentalt med Anna är vikten i att vara en god och tydlig ledare för hästen, och att hästen behöver en ledare. Ifall vi är bra ledare så kan hästen slappna av på ett helt annat sätt, eftersom den blir mer trygg med sin uppgift. Den kan då fokusera mer på vad den ska göra, istället för att fundera över hur den ska leda själva situationen. Med olika Parelli-lekar har vi tränat upp vårat ledarskap med hästarna, och märkt resultat även om vi har massor kvar att lära.

Något som är viktigt i vårat ledarskap är vikten av integritet. Vi ska respektera hästens bubbla, och den ska respektera vår bubbla. Detta är något som exempelvis Focus har väldigt svårt för då han är brötig och gärna dundrar rätt in i en. Då gäller det att markera att det beteendet inte är okej utan att för den delen bete sig våldsamt mot hästen.

Som ni säkert redan vet så är vi emot all typ av quick fix, utan jobbar hellre långsiktigt för att få ett förtroende till hästarna. Ett bra exempel på en sådan situation kan vara med en svårlastad häst. Många människor är då dåliga ledare och försöker få in hästen med våld. Det kanske funkar för stunden, men kommer inte hjälpa något i längden, utan tvärtom får du en mer osäker häst. Vi försöker istället att träna på hästens klaustrofobiska sida på hemmaplan, anpassa last-träningen efter hästen, och om hästen inte går på transporten när vi väl ska någonstans så får vi ta situationen som den är. Aldrig använda kvastar/spön för att slå in hästen, utan istället vänta ut den och hellre försöka leka in den, och belöna med godis såklart.

Gammal bild ifrån 2011 på mig och Tagis!

Nu ser både jag och Anna fram emot att lära oss mer om horsemanship för att på sikt bygga upp ett ännu starkare band med våra hästar. Det tycker vi är både roligare och viktigare än alla tävlingsresultat som finns!

/ Emma

Scroll To Top