Skip to content

Tyckt och tänkt om ridsporten

Bedömning i lättare klasser

I söndags red jag min första LC-klass i dressyr på säkert nästan 10 år skulle jag tro. Efter att ha haft lite koll på de lägre klasserna den senaste tiden så har jag insett att bedömningen nog måste ha ändrats en hel del sen jag tävlade LC senast, vilket jag bara tycker är positivt.

För 10 år sedan så upplevde jag det som att formen/samlingen bedömdes lika hårt i både LC och LB-klasser. Kanske till och med lika hårt i alla lätta klasser. Idag tycker jag inte att det är så, utan domarna är mer förlåtande till hur samlad hästen orkar vara i de lägre klasserna. Det märks tydligt att de (i de lätta klasserna) ökar kraven successivt för varje klass, och det tycker jag är bra. De lätta klasserna ska ändå vara till för orutinerade hästar/ryttare/ekipage, unghästar, eller ryttare som inte har några större tävlingsambitioner, men som tycker det är kul att tävla ändå. Då ska också bedömningen anpassas efter den nivån, vilket jag tycker den har gjort bättre de senaste åren.

Detta märks också så tydligt på resultaten i klasserna. När jag tävlade Tage i LC-klasser för 10 år sedan så blev vi placerade med kanske 64-65%. Idag blir du inte placerad i de flesta LC-klasser så länge du inte har minst 68-69%, och ska du vinna så behöver du ha en bra bit över 70%. Visst, många ekipage som går LC idag kanske inte borde göra det, men så var det säkerligen förr också. Det märks att bedömningen har blivit mer välanpassad, för dessa höga procent i resultatlistan såg du aldrig förr i tiden. Jag tror det är bra, och det motiverar nog många ryttare att våga prova en högre klass.

Med den här bättre anpassade bedömningen så märkte jag att jag kunde tjäna in poäng på det som jag faktiskt gjorde bra även om vi inte är “där” ännu i dressyren. Gick hon upp lite i formen och tappade ryggen så fick jag lite avdrag på det, men gjorde jag ett fint moment i övrigt så kunde jag ändå få en 6,5a. Var hon istället både bra i formen och gjorde ett moment extra bra så syntes det också i protokollet, och då kanske det blev en 7,5a istället. Det blev väldigt motiverande för mig att se, och är säkerligen också motiverande för andra ekipage på samma nivå eftersom du märker tydligt vad du behöver göra för att få bra procent.

I LB- och LA-klasser märks det direkt att kraven på ekipagen blir större och att de bedöms hårdare. Egentligen är LB:1 en lättare klass att rida än LC:1 enligt mig, men det är ju bedömningen som blir hårdare. Här blir det svårare att få till resultat över 70% även om du utför samma rörelser, och det syns i resultatlistorna då procenten ofta är lägre i LB och LA än i LC. Jag tycker detta är en bra utveckling inom dressyren som har skett de senaste åren. Det gör ekipagen bättre förberedda inför de svårare klasserna, och de håller dem också mer motiverade, tänker jag. Nu vet jag inte hur det ser ut i resten av landet, men hos oss så har jag märkt en stor skillnad i alla fall 🙂

Ni som har tävlat ett tag, märker ni också av att det har blivit en skillnad i bedömningen de senaste åren? Och ni som bor på andra ställen än oss, har ni samma erfarenhet, eller bedöms LC/LB exempelvis lika hårt?

/ Emma

Lite tyckt och tänkt

Jag är en sån där person som kan gå och störa mig på vissa saker. Jag vet, ingen idé att lägga energi på, men SÅ mycket energi lägger jag faktiskt inte på det 😉 Några ord inom hästvärlden stör jag mig på när folk använder(vad jag tycker förstås) fel, och då skaver det lite i hjärnan på mig. Sen har jag ett par “unpopular opinions” som jag kastar in i det här lilla “störinlägget” när vi ändå är igång, hehe.

“Nu är det höst, dags att raka hästarna!”
Alltså NEJ, jag fixar inte när folk använder uttrycket att de ska raka hästarna. I min värld heter det att hästen blir klippt, och inte rakad. Jag vet inte varför detta stör mig så mycket egentligen, men jag tänker att vi ju använder oss av en klippmaskin till hästen och inte en rakapparat, så därför känns det rätt att använda ordet klippa hästen.

När vi ändå är inne på det där med att klippa hästarna så tycker jag faktiskt inte att det är särskilt snyggt. Jag klipper aldrig en häst för att jag tycker att det är snyggt, utan det är enbart av praktiska skäl. Jag gillar inte heller känslan av att klappa en klippt häst. Det är betydligt mysigare när de har päls!

“Jag ska trimma *** i ridhuset.”
Alltså ursäkta, men finns det något värre uttryck än att man ska “trimma” hästen på banan/i ridhuset o.s.v? Jag tror nästan inte det. Självklart förstår jag grejen, personen i fråga ska rida hästen tills den förhoppningsvis är mjuk och fin och gör övningen bra, men trimma… Låter som att hästen är ett motorfordon.

“Jag ska rida markarbete på *** idag.”
Det är såklart inga konstigheter att säga meningen ovan, men jag har lite problem när folk säger så fast de menar att de ska rida dressyr. I min värld är markarbete = bommar och småhinder på marken som man tränar över och dressyr = bom- och hinderlöst.

En grej till med mig, som kanske är lite ovanlig jämfört med vad andra tycker, det är att jag tycker att fuxar passar i de flesta färger. Jag vet att många inte håller med mig här 😉 Självklart kanske det beror lite på tonen på pälsen, men Tage passar i typ ALLT. Han har haft på sig knallrosa, orange, rött, grönt, you name it. Kan nog inte komma på någon färg som han inte passar i, faktiskt.

Tage i ceriserosa för några år sen.

/ Anna

Från ångest till glädje

Vet ni vad? Det slog mig här om dagen att jag faktiskt gått från att känna ångest inför varje ridpass på Focus till att längta efter att få rida honom. Den dagen är alltså kommen!! Även om jag vet att några bakslag till säkert väntar, så känner jag mig så mycket tryggare i oss nu.

Jag minns inte exakt när det var, men jag vet att vi hade en rejäl dipp i början av året. Det hade gått lite 50/50 på hösten/vintern och sen blev det inget bra alls. Det var också i den vevan som jag och Focus började träna för Anna i parelli/NH/mental träning(Anna använder sig av allt möjligt och inte enbart en metod). Just den tiden var faktiskt inget roligt alls. Han var rädd för allt och inget, kastade sig handlöst om i paddocken när han blev skraj för något, småstegrade emellanåt och jag grät under så många ridpass. Jag vet att jag till och med tänkte att jag skulle sälja honom, för att jag inte orkade längre. Jag orkade inte med besvikelsen, rädslan över att inte veta vad han skulle göra här näst och jag orkade inte med alla tårar.

Nu har vi haft det väldigt bra i säkert en månad, och som jag skrev tidigare så är jag medveten om att vi har en bra period just nu och att det fortfarande kommer komma dippar, men jag är inte rädd och osäker längre. Jag känner en trygghet i att jag vet varför han beter sig på olika sätt och vad jag behöver göra för att få honom trygg. För just trygghet är egentligen den grejen som allt handlar om. Enkelt kan tyckas, men det är lååångt ifrån enkelt.

Jag känner mig så glad och lycklig över att vi kan vara ute och galoppera i skogen(inte bara under nedsittning där jag sitter rädd i varje galoppsprång…), vi kan hoppa och dessutom helt utan konstigheter och för tillfället försöker vi lära oss galoppombyten tillsammans. Förutom detta så kan vi också springa i hela paddocken! Bara en sådan sak. Hans comfort zone var liksom halva paddocken förut, mot stallet.

Focus och jag i februari i år.

Jag må ha velat ge upp en himla massa gånger, och tänkt tanken på att sälja många gånger också, men jag är alldeles för envis för att ge upp. Även när tårarna runnit så har jag tänkt att “det SKA fan gå!”. Han är en fantastisk kille som lär mig så jäkla mycket, och som typ vält omkull hela min världsbild när det kommer till hästars beteenden och personligheter. Tack för det Focus! Det kommer jag vara dig evigt tacksam för ♥ Jag ser så fram emot vår fortsatta utveckling, och vårt jobb mot framtida mål.

/ Anna

Intressant att titta på

Igårkväll satt jag och varvade Netflix med 4-årsfinalen i Breeders Trophy på Equisport. Charlotte Dujardin red de 11 4-åringarna som gått till final, och det var väldigt intressant och lärorikt att se! Många kanske tänker att bara för att en världsryttare sitter upp på en häst så kommer den automatiskt gå helt perfekt, men så är det såklart inte. Det var många av hästarna som hon fick kommunikationsproblem med, och det bevisar verkligen hur viktigt det är med just kommunikationen och att lära känna sin häst så den förstår dina hjälper. Igår blev det framför allt endel svårigheter i galoppfattningarna, och när det kom till att styra hästarna. Inte så förvånande kanske, eftersom nog många ryttare rider på olika sätt där 🙂

Också intressant att få höra hennes kommentarer samtidigt som hon red. När jag själv i soffan tänkte att “galoppen såg bättre ut i det varvet” så kommenterar hon det ett par sekunder senare. Ett bra sätt att träna upp sitt eget öga och se hur bra koll du har.

Jag blev för övrigt helt kär i Kane, som fick bäst poäng i klassen igår (hela 97,5%!). Alltså.. wow! Det är nu jag önskar att jag hade ett dressyrsto som kunde bära hans föl 😉 Helt magisk häst som inte verkar ha några negativa sidor. Så otroligt balanserad, välriden och vacker! Kan verkligen förstå varför Charlotte blev så förtjust i honom.

Något som jag funderade över igår var dock bedömningen, då främst av ridbarheten. Vissa hästar som det såg trevligt och okomplicerat ut med fick betydligt lägre betyg på ridbarheten än andra hästar som stretade jättemycket, var superspända, inte ville ta ett stöd på bettet, eller knappt ens gick att svänga. Jag funderar på vad som bedömdes där exakt, eftersom ridbarhet för mig är en häst som gör jobbet okomplicerat, villigt och i det här fallet också är väl framme för sin ålder.

Min drömhäst Kane. Bild från Lövstas hemsida.

Var det något av er läsare som kikade på finalen?

/ Emma

Unpopular Opinions – Emma

För ett tag sedan skrev Anna ett inlägg om hennes Unpopular Opinions, och jag tänkte göra detsamma, fast med mina 🙂 Tycker sådant är roligt att läsa! Först och främst kan jag ju börja med att säga att jag håller med Anna i alla hennes åsikter, lika som vi är 😉

Gamla människor är oförskämda. Nu kanske jag låter som en hemsk människa, men jag har svårt för gamla människor! Min uppfattning är att gamla människor tror att alla ska anpassa sig efter dem, de kan inte läsa av andra personer, de tror att alla är intresserade av att höra vad de har att säga, och de har ingen respekt för köer. Mitt ogillande för äldre personer blir inte direkt bättre av att vi brukar träna under den tiden på dygnet som pensionärerna hänger på gymmet, haha… Mansplaining från äldre män (som vi såklart inte bett om), tanter som börjar prata med dig trots att du har i hörlurar (och uppenbarligen inte vill prata med någon då), tanter som står och stirrar på dig i en evighet medan du tränar i en viss maskin som de vill ha… Listan kan fortsätta!

Personer som har fått barn blir tråkiga. De allra flesta kvinnor jag känner som har fått barn har också blivit ungefär 10 gånger tråkigare efter detta. Nu pratar jag inte om att de är tråkiga för att de inte kan hänga med ut eller hitta på grejer lika ofta som förut. Nej, jag pratar om det faktum att så många verkar förlora exakt alla andra intressen efter att de har fått barn. Det enda deras liv går ut på är att vara mammor, och att prata om sina barn/sitt mammaliv. För mig (och många andra) finns det inget mer ointressant att lyssna på. Som tur är finns det vissa undantag, bland annat en av mina bästa vänner som verkligen inte stämmer in på det jag har beskrivit här 😉

Det mesta som är fejk är fult. Anna beskrev i sitt inlägg hur svårt hon har för löshår, och det håller jag med om. Jag tycker dessutom att det mesta “fejkade” du gör med ditt utseende också gör dig mindre vacker, och jag föredrar helt klart den naturliga skönheten, vars ideal tyvärr har försvunnit de senaste åren. Fyllda läppar? Nej tack. Stora naturliga läppar är snyggt (liksom små läppar), men det syns med en gång så fort ett par läppar består av fillers, och jag tycker bara det ser obekvämt ut. Botox gör att du ser obehaglig ut, och när det kommer till fransförlängning har jag (helt seriöst) bara sett en person som har passat i det. Jag tycker att tjocka/långa fejkfransar ser ofräscht och obekvämt ut (i synnerhet när de börjar lossna), och dessutom ser det konstigt ut att vara helt osminkad i övrigt och sen bara ha ett par gigantiska fransar. Jag har också svårt för extremt mycket smink, och tycker att alla är vackrast utan extrem contour osv. Ja, listan på kosmetiska, och även kirurgiska, fejk-saker jag ogillar kan fortsätta länge. Kanske en något lustig åsikt att ha eftersom jag själv är galen i smink och dessutom färgar mitt hår och har tatueringar, men jag tycker det är skillnad på fejk och fejk, haha.

Blått är en överskattad färg. Ifall du frågar alla människor i hela världen vilken som är deras favoritfärg så tror jag att nästan hälften skulle svara blå på den frågan. Själv håller jag verkligen inte med, utan tycker att blå är en ganska tråkig färg. Jag äger inte ett enda icke-hästigt plagg som är blått (förutom jeans) och jag tvivlar på att jag någonsin kommer göra det. Ni som följer oss vet nog redan vilken som är min favoritfärg, som aldrig är tråkig enligt mig 😉

Annars hittar ni svaret i den här bilden…

Det var några stycken unpopular opinions med en lite längre beskrivning istället. Hoppas ni tyckte det var lite kul att läsa, och få lära känna den pessimistiska sidan av mig bättre 😉

/ Emmqa

Scroll To Top